angående mitt psyke
gud, det går att säga en massa grejor. jag kan ha valt ett för brett ämne. hursomhelst är jag rentav schizofren, den vanliga mängden iaf. könsroller och mobbning har totalförstört min uppfattning av mig själv, inklusive förmågan att prata om känslor. jag vet inte varför, men det är betydligt lättare att gnälla om alla mina problem i formen av html. så jag kommer nyttja detta så gott det går innan mitt intresse i denna blogg dör. efter att ha snackat med världens mest utbildade pedagog och calle så tror jag att jag har en viss förståelse för min konstanta självförakt och autokannibalism. psykoanalys vill gärna att man börjar i nutiden och jobbar bakåt. "jag är totalt fucking miserabel hela tiden". det jag inte kommer djupdyka i är två saker: "jag blev mobbad i skolan", och "män får inte gråta/ha känslor". detta händer många personer, läs deras historia istället.
jag är "smart", i guess
den senaste smaken på mitt konstanta elände har varit den mest klyshiga och froma. åh så synd om mig, typiskt att jag ska vara så smart så att jag hatar allt och alla (sarkasm är svårt att få fram i text). för att förtydliga vill jag inte hävda att jag är något jävla geni eller den fromaste kuken någonsin. jag tycker att jag vet vad som är fel med livet, alla meningslösa krig, klasskillnader, apartheid, osv. därför har jag svårt att hantera när någon njuter av något alls, för att jag själv är så uppslukad i allt som suger. william har uppfattat detta som att jag är hatisk, det är jag säkert. jag har svårt att tycka om något som framstår som att livet är smörkola och regnbågar, eller egentligen något annat än skit. detta stycke var svårt att skriva, så jag slutar helt enkelt.
jag är "tjock"
precis som alla säger om freud så är allt om föräldrarnas fel. min relation med mat är egentligen ganska tråkig, jag gillar att äta, problemet ligger inte där. sen jag var liten har jag blivit kallad tjock på ett eller annat sätt av min egna mamma. om jag ville äta så sade hon att jag åt nyss (oftast 8 timmar sedan). om jag tog mer mat än förväntat klämde hon mig på magen och sade bestämt "du kommer bli tjock". jag vet inte vad det åstadkommer bortsett från att få ditt barn att skämmas för sin kropp. hon kallar mig tjock hur jag än ser ut. sommaren 2023 vägde jag 50ish kilo. när man är ~185cm är 50 kg magert som faan. ändå fortsatte min mammas jävla kiss-o-bajs kommentarer. jag vet inte hur mycket mitt mående kommer från mitt jävla kroppskomplex, men det måste vara majoriteten. detta är även anledningen till att jag är halvvägs till misshandel när marcello rör min mage, låt bli för fan !!
jag är ett offer av grov barnaga
shoutout till freud, det är på riktigt föräldrarnas fel. pluspoäng till gänget som hade naturkunskap 1b med mig och bevittnade mig fullständigt bryta ner när vi gick igenom våld i nära relationer. jag har redan gråtit genom hela processen av att skriva detta inlägg, med detta stycke har varit värst hittils, utan att ens behöva nämna en enda sak om ämnet. jag orkar inte med det gamla goda. "mina föräldrar slog mig ofta, i flera år. ve fucking mig". polisen brydde sig inte så varför ens försöka. kortfattat är min livshistoria sammanfattat i denna låt, lyssna på lyriken och försök gråta mindre än vad jag gjorde de hundra första gångerna. jag tror inte att jag har velat skrika och slåss som en apa mer än när sebastian försöker skämta om "tofflan" eller vafan. detta var mycket svårare att skriva om än jag trodde, jag lipar alldeles för mycket för att kunna formulera något vettigt.
konsekvenser (tror jag)
jag tycker så synd om ellen. jag är sååå otroligt jobbig om hennes ihopblandning av "ton" och "not", hon förtjänar inte detta. ellen är underbar och riktigt motiverad, mitt jävla pedanteri borde inte försöka stå i vägen för det. jag tänker på det så otroligt ofta, halvvägs till dagligen. mycket mer eftermälet än själva metoden. jag vill skriva en avhandling på en miljon sidor om saker jag inte vågar säga när jag fortfarande lever. jag tänker på vilka jag vill hylla, vilka jag vill dissa, osv. jag säger förlåt, jag förklarar saker, testamente, berättelser. jag tror en motivering för att avstå självmord har varit att ingen hade velat läsa min jävla text. denna blogg kan vara en sorts pseudoeftermäle, osäker. mitt undermedvetna kan ha övertygat mig att skriva en blogg som en sorts självmordstext, vad vet jag. snälla ta inget jag säger seriöst. jag är endast hysterisk. jag vågar inte skriva till mina närmaste vänner för att fråga om de vill spela för att jag är sårad av "arne"(se bonus berättelsen). försvarsmekanisker o sånt, du vet? jag kommer bete mig som om detta inte är min själ i formen av en webbsida, det är sådan jag är. skådespelar som okej och gömmer mig i komedin, är det därför jag skrattar så lätt? jag vill bara fly, hela tiden. jag vill inte vara här, på trädlyckan i varberg, i samma hus som mina föräldrar. ta mig härifrån. jag vet inte vad jag kommer göra om jag inte kan flytta bort till hösten. jag måste fly min hemstad till varje pris. gud, jag behöver verkligen skrika/gråta. det får räcka nu. sista underrubriken skrev jag först, njut av den. jag går och lägger mig nu.
(bonus personlig berättelse) jag är inte nazist
men jag har sagt en hel del riktigt äckliga saker i min tid. i grundskolan hade jag egentligen en enda vän, kodnamn "arne". vi var nära från 2:an till 7:an. en vacker decemberdag 2021 hade vi mitt livs tråkigaste sex, uppföljt av att han ville undvika mig till varje pris. jag blev ensam, lääänge. när man är ensam blir man desperat för nya vänner, man kan bara hoppas att första bästa är bra. i mitt fall blev min primära vängrupp ett gäng jämngamla snubbar i tynnered, gbg. en av de är sonen av min pappas kompis, jag har känt honom hela livet. jag var kanske 13-14, då var man lite "edgy". man sade och gjorde allt för att provocera. man tyckte det var roligt. jag gjorde det. jag kännde en ny innanförskap, men det kostade att jag nu tycker att högstadie-eni är en äcklig desperat skit, vilket gör mig själv likadan. n-ordet och hitlerhälsningar var vanliga. skrikande mot min monitor på cs:go. jag skäms, hårt, särskilt för hur jag betedde mig i skolan.
jag är varken psykolog eller filosof, men jag kan resonera vissa saker genom egen erfarenhet. om någonting är vanligt med nissarna på discord kommer du garanterat anta att det är helt vanligt i offentligheten. i skolan och på stan var det inte ovanligt att jag kallade folk n-ordet och skrek "heil hitler" och så vidare. jag orkar faktiskt inte utveckla på detta, jag har skämt tillräckligt detta stycke.
det är jävla tur att jag gick ut mer 2023 efter att ha isolerat mig i mitt rum, freud hade kallat det ett försvarsmekanisk. jag träffade vettigare folk, jag fick riktiga värderingar, jag träffade william. jag skämdes redan då, när jag träffade honom. jag hade varit en äcklig skit så länge att när jag äntligen träffade någon jag älskade var jag rädd för vem jag hade varit, fortfarande var. jag tog jätteavstånd från tynneredsgänget, och andra snubbar i varberg som delade toaletthjärnasyndrom. jag läste, mycket. genusvetenskap var en hel grej för mig. jag hade vetat om min egna sexualitet sen minst 2020 (min könsidentitet är en mardröm, fråga inte), det känndes skönt att hitta en sundare gemenskap. till alla som kännde mig mellan '21-'23, (som inte kommer läsa detta) förlåt.
jag träffade några gamla klasskompisar på valborg, jag tror att jag hade brytit ihop om det inte var för alkoholen. jag sade förlåt, om och om igen, de visste inte vad fan jag ursäktade mig för.